Ja, ibland slutar det som det gör och ibland blir det som det blir. Det är väl lite så man kan se på saken många år senare.

Så, vad hände sen?

Martin seglade Nemo till fastlandet. Sedan blev han möbelhandlare i Barcelona.
Andreas återhämtade sig och seglade sedan Nemo runt Hornet, via Falklandsöarna till Buenos Aires. Efter ett år såldes Nemo till först en argentinsk familj och året efter till en man från Uruguay. Båten seglar allt jämt i den smutsbruna floden vi en gång hade så svårt att komma ifrån.

Vi pratar ibland, Martin och Andreas. Inte särskilt mycket om segling dock. Det verkar som att vi är klara med det (2022)

Tystnad i bloggen ett par dagar. Ingen orsak till oro: stiltjen skylls på det tillstånd av ”bergtagenhet” som vi tidigare varnade för, och som mycket riktigt infunnit sig. Omgivningen är ingenting annat än fantastiskt imponerande. Kedjan av dramatiska bergstoppar i syd och öster bildar en kuliss som är så perfekt att den nästan framstår som falsk, ditmålad. Det närliggande landskapet av lägre böljande snöfält avslutas ofta brant ned i den azurblå vattenytan. Då och då hörs en dov knall av kalvande glaciär. På ena sidan av den vik vi ligger härbärgerar en koloni av lata, solande sjölejon. På andra sidan ett trettiotal pingviner. Mellan öarna som bildar Melchior arkipelagen flyter en handfull isberg liknande gigantiska gräddklickar fram och tillbaks i sakta mak, riktningen beroende på vind och ström. När solen tittar fram och förstärker kontrasterna så kan man inte annat göra än att bara sitta ned och njuta av naturens skådespel.

Lägg därtill en väldigt skön känsla av att ha uppfyllt målsättningen att nå Antarktis. Normalt tonar den sköna känslan av självförverkligande ut ganska snabbt, men i det här fallet är det en ovanligt långvarig karamell som vi gärna suger på…

Lägg ytterligare därtill att vi blivit mottagna som kungligheter här! Förutom väldigt trevligt sällskap så serveras lunch vid 13.00 och middag vid 21.00 av en kock som kan sina grejer. Dryck efter behag (företrädesvis ett glas rödvin eller en kall Quilmes. Eller varför inte båda två?). Vid varje måltid erbjuds vi dessert (favorit: choklad/vaniljglass toppad med Bols likörer med smakerna ”Chocolate” och ”Dulce de Leche” – som en spetsad milkshake). Efter varje måltid alltid samma känsla: ”that’s it, nu kommer jag aldrig mer bli varken hungrig eller törstig igen”. Men jodå, ett par timmar senare börjar det allt kurra i magen igen. Och då är det tur att det är alltid någon som erbjuder en maté, kaffe och fika, eller tapas bestående av ost, serrano-skinka och en handfull olika korvar. På söndag ser vi fram emot en traditionell ”asado”: en halvdags taberas på grillat kött och korv. Av den emotsedda ”Antarktis-slankekuren” har det inte blivit någonting…

… summa summarum: ni förstår att vi har det OK härnere… 🙂

Vad gör vi annars då, förutom att sitta med hakan i knät och imponeras av omgivningarna samt strävande efter att nå ny nivå av trivselvikt? Så fort det är solsken och vindstilla ser vi till att göra någon utflykt, antingen till fots eller med dingen, alltid med isyxan i högsta hugg (några kalorier måste vi ju bli av med…).

Just isyxan har vi sett till att få användning för. En dröm Andreas alltid haft är att få bestiga ett isberg. Visst finns det risk att dessa kalvar, kanske tom välter runt. Men med full mundering och med mig och dingen standby på behörigt avstånd bedömde vi risknivån till ”att korsa ett övergångsställe”. Märkligt hur dessa tillsynes mjukt fluffiga tingestar är… hårda som sten. Eller is då. Valet föll på det största berget som för tillfället låg mitt i sundet, ett stenkast från Nemo, med en form som möjliggjorde bestigningen. Med lite god vilja och intensivt hackande så lyckades kapten torrskodd bli herre på täppan och defenitivt den förste och den siste att bestiga detta berg. Vi döpte det till Andresito.

På tal om isberg. Igår lyckades ett mindre berg, 4-5 meter i omkrets med 1 meter synlig över ytan, leta sig in i vår vik. Berget riskerade kapa vår flytlina varför det inte fanns annat att göra än att… flytta det. Vi hoppade i dingen och satte nosen, likt en bogserbåt, mot berget och satte full fart. I 20 sekunder hände ingenting. Men sedan började klumpen röra sig sakta, sakta. 5 minuter av knuffande och det hade tagit sig till vikens mynning. Det kommande lågvattnet skulle göra resten av jobbet. Innan berget försvann ut i sundet fick vi dock i uppdrag att hacka loss ett rejält stycke is till gubbarna på basen. Kyl och frys är isdrivna här och det dricks en hel del Fernet Branca och Cola som tarvar is, såklart. Vi blev inspirerade av detta och stängde av kylen och fyllde botten med is istället. Vårt kylskåp är ursprungligen tänkt att vara drivet av is. Här har vi ju ganska gott om den varan så vi går ”back to basic”.

När vi käkade lunch igår blev det plötsligt en väldig uppståndelse: ett par fenvalar hade siktats i bukten på väg mot det öppna havet norröver. Vi gjorde en brandmanne-utryckning och satt tre minuter senare i dingen i full mundering med riktning mot vattenkaskaderna och fenorna som bröt den kav lugna vattenytan med jämna mellanrum hundratalet meter bort. 2,5 hästkrafters-Suzukin fick jobba hårt för att ta in någon distans överhuvudtaget. Varje gång vi kom inom 30 meters avstånd gjorde dom en djupdykning och dök upp 100 meter längre bort. Vi fick slutligen vända om för att inte bensinen skulle ta slut och vi skulle behöva paddla hem till Nemo. Vis av erfarenheten har vi nu plockat fram Torqueedon (el- utombordaren) och planerar ett dubbelmontage så vi obemärkt kan smyga oss fram på våra safarin. Och ha en backup om vi kör torra…

Och jo, självklart så mekar vi lite också. Vi måste ju göra skäl för ”Boat maintenance in exotic places”… Inga större ingrepp dock. Som att montera in ett par nya datafläktar för att transportera runt den varma luften från salongen, serva vår kära dieselkamin, tillverka nya kondens-skydd till takluckorna i genomskinlig mjuk plast (briljant!), påbörja renovering av sjövattenpumpen… Ständigt underhåll, ständiga förbättringar.

Och vad gör egentligen 14 gubbar från argentinska armadan här hela dagarna, var egentligen den första funderingen vi hade när vi landade här. Av säkerhetsskäl har dom ingen båt (och dom kallar sig armada!) och inte tillåtelse att röra sig över öns snöklädda berg. Måste bli tradigt tänkte vi. Det visar sig dock att basen varit obemannad i 5 år och den här miljön är ganska tuff mot allting, inte minst sånt som är byggt av människohand. Så från första dagen de anlände, den 29e december förra året, tills idag har 6 dagar av 7 i veckan ägnats åt att få stället i tip-top-shape. Säsongen är kort här och den 5e mars återvänder samtliga till sina ordinarie stationeringar runtomkring Argentina.

Hoppsan, nu är klockan strax 21… bäst att avsluta det här inlägget. Undrar vad som serveras idag…? Bli inte förvånade om vi hjälper till att släcka ljuset och stänga igen basen… 😉

/First Mate

Snön låg kvar under natten och morgonen. Runt nollan ute men kroppen har nu anpassat sig till runt 12 inne. Vi fick till slut lite vind innan solen gick upp och kom närmare land. Vid åttatiden var panoramat storslaget, höga fjäll med glaciärer och snö i mängder. Det var över två år sedan sist.

När vi kom 5 sjömil från land började isklumparna flyta framför oss. Inga jättar än, dom största ett par meter höga och max 10 meter långa. Dom små körde vi rakt över bara för att det lät så gott när dom bonkade mot skrovet och luftbubblorna poppade ut som små smällare. Lite som att glida runt i en grogg.

När vi gled in mellan dom första öarna (Melchior Islands) så ökade vinden allt efter som. Vi hade bara en vag aning om vart vi kunde ankra, sjökorten är som sagt inget vidare här nere. Några koordinater har vi dock och vi gissade oss till vissa möjliga ställen. Tyvärr var det hård vind upp mot dom 20 meterna per sekund så att hålla Nemo på kurs i snigelfart var inte enkelt. Framöver får vi nog strippa ner allt som plockar vind. Lång köl och tryck i sidan är lite knixigt och man behöver en del utrymme.

Vi dissade första stället, vinden hade vridit till syd och nej, optimalt var det inte för vårt förstaval. En bit in i ett sund hade vi dock en stuga utritad på kartan. Det skulle visa sig vara en argentinsk bas. Här nere glider man inte obemärkt förbi så det dröjde inte länge innan vi via VHF och HF var inbjudna på te! Först beslöt vi oss dock för att försöka gå till Enterprise Island 4 timmar bort. Men efter en halvtimme i motsjö rakt mot vind med en medelfart under en knop insåg vi det meningslösa i det hela.

Vi snurrade alltså och surfade tillbaka. Nu stod gänget på basen mangrant ute och viftade och radion gick varm med tips om var vi kunde knyta fast. Dock. Inte helt enkelt skulle det visa sig. Den pir som fanns var 5 meter lång i trasig betong med armeringsjärn som stack fram lite varstans. Självklart låg vinden emot och viken var bara fyrtio meter. Inte mycket att vända en tung Nemo på i snigelfart.

Fem försök tog det innan vi kunde pusta ut. Då hade vi hållt på ett par timmar med att blåsa upp fendrar, montera stödplankor längs relingen, pumpa gummijollen och förbereda ett par hundra meter lina till förtöjningen. Sista försöket gick som en dans och vi blev varmt mottagna av sex goa gubbar i Armadan.

Efter sjösättning av jollen susade Martin iväg med vår längsta flylina på 110 meter. Vi knöt fast en resev rakt över viken och winschade hem med ankarspelet. Som en smäck, äntligen i land. I den antarktiska skärgården. Holy cow!

Smått stressade var vi nog, lite frusna och trötta. Våra nya vänner tog kommandot och kunggjorde att nu jäklar i min låda var det dags för käk. Helstekt lamm, grönsaker, vin, pilsner, glass i olika smaker gjord på (inte vet vi) 1000 årig is, kaffe, tilltugg, ett par avec och sen… ja sen var vi ganska nöjda. Vi fick med oss en flaska vodka till båten som välkomstpresent och sen drog vi oss tillbaka.

Just nu röjer vi lite och eldar dieselkamin. Vi stannar nog någon dag och mekar lite, vattenpumpen (Gerd) skall bytas och vår kära biosalong behöver renovering, lite lödning och annat.

Klockan är halv fem på eftermiddagen. Ett par timmar sömn och sen kvällsmat inne på stationen. Kanske vi borde fira med en flaska Bolliger?

/Kapten

Position: Melchior Gamma, moored at dock, Argentinian Armada Base

Vi börjar närma oss första öarna i Antarktis. Det känns onekligen lite overkligt fortfarande. I 30 timmar har det varit vindstilla nu och vi har gått för motor över blankt hav, bitvis strålande väder. Med andra ord riktig behagligt. Kort sagt, vi kunde inte ha det bättre. Motorkörning har det fina med sig att vi kan slösa på ström. Köra allt lullull ombord och toppa med ett litet oljeelement med termostat kör på inverter. 19 grader inne, lunch i solen. Inte en kotte ute som kan vara i vägen och vi är nog inte heller i område med trolig is.

Så, ryggläge under gott duntäcke kollandes film och läsa bok. Rejäl nattsömn där vi kör långa skift. Idag en middag på dukat bord utan att saker flyger. Onekligen lite overkligt…

Ibland ser vi stim av pingviner. Annars är här mest fågel, albatrossarna har det inte lätt i lätta vindar. Dom ser nästan sugna ut på att landa ombort och vila vingarna lite. Men dom fortsätter majestätiskt sin glidflygning över små vågor och dom långa sugande dyningarna.

Dagens oväntade händelse. Ser ut som packis i fjärran. Ett vitt band sträcker sig över horisonten och det kommer allt närmare. Jag står på däck och joggar lite i mysbyxor och en tunn tröja (man blir stel av så här lite rörelser) Nemo glider framåt med en lätt vind i aktern. Det innebär att det är vindstilla ombord och solen lyser. Skulle vi alltså kunna ha IS framför oss trots att det känns som vår i luften. Nog för att det är tre grader ute men på något underligt sätt har kroppen anpassat sig. Martin kommer yrvaken upp i bara kalsongerna. Skall vi stöta på ett massivt istäcke redan här? Det skulle tvinga oss ut på en lång omväg och är det verkligen is utanför bandet av öar, hur skall det då inte se ut innanför, närmare den eviga isen på fastlandet?

Snart nog inser vi att det är ett optiskt fenomen. Solen speglar sig på nägot sätt och höjer upp horisonten långt där framme. Snart övergår det vita i silver. Lurade av naturen igen. Vi kan äntligen dra igång eftermiddagfilmen!

Framåt kvällningen räknar vi om rutten. Vi vill inte in bland isberg i mörker. Sjökorten när nere är väldigt enkla, många platser där vi tänker ankra saknar kort både i datorn och på papperskorten. Vi har handritade skisser över en del platser. På andra ställen gäller det att smyga in och säkert ta en och annan lättare grundstötning. Därför är det inte dumt med stålbåt. Nemo har bankat på rejält ett par gånger tidigare men vid senaste lyftet kan man knappt ana några märken. Det känns tryggt.

Varje morgon är vi i kontakt med Patagonia Crusing Net över kortvåg. Ett tiotal båtar som seglar här nere just nu utbyter tips och väder, hjälps åt med vad man nu kan bidra med. En man vid namn Wolfgang sitter på en landstation i Chile och roddar det hela. Varje dag. Var enda dag. Klockan nio lokal tid exakt visslar han sin lilla trudellut och hälsar folk välkomna. Vi som är ute på vift är normalt först ut. Man orkar ibland i hårt väder inte stå och hänga vid radion i en halvtimme. Det gröna i ansiktet kommer fort när man får koncentrera sig att höra igenom bruset. Mottagningen är ibland dålig och nu när vi är en bit söderut får vi ofta köra på relay med någon båt som är närmare.

Idag var det lite mer liv i luckan än normalt. Våra vän Michael på Ironlady ryckte ut och undsatte en Bavaria som gått hårt på grund i någon av de Chilenska kanalerna. Hål i skrovet. Bogsering och ingen fara med besättningen. Vår vän italienaren Franscesco på Mittus fick vi reda på förra veckan hade gjort samma sak uppe i Puerto Deseado. Han gick på där vi också var och nosade vid inseglingen. I en lite träbåt är det inte mycket att sätta emot. Återigen, skönt med stål under fossingarna.

Vi har nu slagit av på farten, motorn rullar snällt på 1300 varv och farten är nere i 4 knop. Detta gör att vi hoppas vara framme bland isbergen vid gryningen. Vi har 40 sjömil kvar nu till Melchior Island. Vi velar. Skall vi gå till Enterprise Island istället och knyta fast vid ett vrak? Där ligger man säkert i alla vindar och normalt kommer det dit någon charterbåt då och då för att vila upp sig. Samkväm över en vinare med andra ord, ljugande om stormar och självklart dela med sig av tips. Crusing-gänget här nere i södern är litet och det är kul att stöta på andra båtar och tjöta lite.

Tämligen odramatiskt gled vi över sextionde breddgraden igår. Inga paradorkestrar, serpentiner eller champagneglas så sångt ögat nådde. Bara ett ganska kallt (12 grader inne) konstaterande att från och med nu är vi i Antarktis. Det vill säga, inom Antarktisfördragets område. Två minuter senare blev det dock aningen mer dramatiskt, vinden dog ut…

Under natten linkade vi oss fram men vi har som tur var inte bråttom. Vi hoppas komma fram till en ankringsplats i dagsljus så vi slog av på farten istället och lade till en dag i segling-schemat. Just nu på eftermiddagen är det strålande sol och ganska lätta vindar. Vi åt just korv med bröd i sittbrunnen och hade det bara varit aningen varmare så hade en kall öl suttit som en smäck. Nu är det dock under 5 grader ute så vi sparar den där ölen till ett kvällsdopp senare i veckan.

Annars tämligen lugnt ombord, ett par filmer hinner vi med mellan varven. Annars mest mat och tina upp under duntäcken. Inga isberg ännu men dom bör finnas där ute någonstans. Ser vi dom inte lär vi märka dom om vi stöter på dom 🙂

Hoppas att allt är fint hemmavid och var ni nu än är!

/Kapten

Fden g vidare er Drake Passage. Helt okej vindar som tar oss med en snittfart av 6 knop upp och nerf stora gr vor. Att det h omret har blivit mytomspunnet kan man fst Det verkligen mtiga dalar och toppar att glida er och utf. Lite som att sitta pfsta parkett i en berg- och dalbana. En vdigt slig san d det verkar bara vara vi tvoch en och annan albatross som njuter av livet h ute. Inga delfiner och inga valar. Inte vad vi har sett i alla fall. Men andra sidan har vi inte sett nra isberg heller sdet jnar ut sig. Dom b dyka upp snart tycker vi? Dock vi glada slge vi missar dom, en om vi inte ser dom. Pnatten kan man lt lura sig att vilket vskumsberg som helst i fjran kunde ha varit ett isberg. Na, den dagen den sorgen.

Vorna, ja dom kanske lite stre vad som riktigt behagligt. Sskilt vid matlagning. 1stMate balanserar och krger i byssan men ibland kommer det d perfekta vattenberget och dundrar rakt in i sidan poss. Vorna har ju tagit fart bortifr Australien och inte haft mycket motstd pven. Gdagens varma smgar fick i alla fall monteras ner fr vgen efter att 1stMate nog ertrfat sig sjv i svordomsharang. Neptun b inte jlas n den killen har slitit i ket…

Det f bli ett kort inlg idag. Alldeles nyss gick krgselen sder som vi har vid navigationsbordet. En snygg backlgesvolt utan att slmig allt f mycket men ryggen tycker inte om sant. Sdet f bli kudden resten av dagen. Hoppas kunna la riktigt ynklig fram kvlen. D det inte omligt att jag slipper ett pass isbergsvakt och f maten serverad i ryggle 😉

/Kapten – lagom bruten

S 5921.44, W066 18.47 SOG 6 kn COG 180
Conditions: Overcast, 10-12 m/s wind from NW, large swell, medium breaking wave. Wtemp: 3.4 C Air temp: 8 C

Vi bjade sista benet mot Antarktis med riktig smsegling. Lt vind in fr aktern och solnedgg i tliga armen av Beagle-kanalen. Skt att vara pv och slpa alla funderingar. Tror vi fick med allt och det som inte blir gjort ju slan nvdigt. Nemo nu sjvfsjande i minst tre mader. Mat, diesel, str. Sophantering, fdplan och serhet. Kommunikation och motor. Rigg, segel och ftning. Buseverstekniker. Bara att ka.

1stMate har drt lite vagt om att vi skall frysa in i isen d nere. Han har ju bunkringen av mat psin lott. Vi skulle nog klara oss ett om vi kde lite sparsmakat. I vsta fall f vi ta till min avrese-present: Boken ”Fit for a FID – or how to keep a fat explorer in prime condition” av Gerald T. Cutland. Denna lilla utga fr 1957 behandlar pett serit st hur man lyckas i ket pAntarktis forskningsexpeditioner. I did (l Shackeltons mannars ervintring pElefant) liksom didens nutid, 1960-talet. Ett antal varierande spnande recept pshjna. Man f ocksen utflig beskrivning av hur man ptillreder Coromant-fel som kan knipas pvissa hl i Antarktis. Samt en hel del andra recept. Det enda vi egentligen saknar av idag beskrivning av den perfekta pingvin-burgare som vi talat smycket om. 1stMate kommer nog experimentera och ta med det i sin kommande kok- och filosofibok. Var ssra. Men sjvklart hler vi pstadgarna i Antarktisfdraget och svger ihop sjva burgarna psoja, fattas bara annat. Hungrig kan det lura vilken Kapten som helst att det kt pgg in.

Segling handlar slan om trimning av segel. Det maten som st i fokus. I morse efter ett lgt nattpass fick jag havregren till livs ute i sittbrunnen. erigen f man laborera med nya tekniker. Denna gg att undvika sjg i sjva matkan. Vi hade just rundat upp Isla Nueva och satt rak sydlig kurs ut i Drakes Passage. Vinden kom fint ifr aktern i cirka 20 m/s och vi surfade fram pvor som inte riktigt kunde bestma sig. Det blev med andra ord oordning i grmjken. Korsvor mne? En god del fl dessutom iv i kastvindarna och landade pFladen-stlet. Ingen fara dock, man blir grundligt renspolad h ute. God fart mot met blev det hur som helst. Till lunch fortsatte vi knapra pv rediga lager av fdiga empenadas vi ”rade” fmed oss fr en bakgata i Ushuaia, smdegsknyten med ost/skinka lt vmda i kastrull prima storsjat det!

Nu peftermiddagen har vinden dt undan lite, vi har passerat ut er kontinentalsockeln och djupet har gt fr ett par hundra till ett par tusen. Vattnet har blivit lite kallare, 6 grader mot 10 senast. Vi pv serut allts

/Kapten

Position 18.00 UTC: S 5545.46 W 6546.70. SOG 5,5 knop, COG 180

Jajjemen, nu bär det av! Känns lite surrealistiskt att skriva det. Jag vet inte riktigt när det går in i skallen att vi faktiskt alldeles strax sätter kurs söderut. Mot den sjunde kontinenten… Det har hela tiden varit ett mål i fjärran och det som har motiverat oss att  till alla förberedelser de senaste månaderna. Men Antarktis har ändå känts väldigt abstrakt. De korta målsättningarna har varit det huvudsakliga fokuset. Som att främst komma loss från den marina/ankring vi just då befinner oss vid, steg för steg. Men nu är alltså nästa ben… Antarktis. Det pirrar lite när jag skriver det… 🙂

Känns som överflödig information, men senaste veckan har varit intensiv – boat maintenance in the most exotic place. Kanske kan vi kalla det  så. Men nu känner vi oss så väl förberedda som vi någonsin kommer att bli. Vi har fått ovärderlig information från alla goa seglarvänner här i Ushuaia. Det ligger en handfull båtar som sysslar med charter, företrädesvis plus-20-meters-aluminium-monster. Självklart besitter proffsen otroligt mycket kunskap som dom gärna delar med sig av. Australiensiska Spirit of Sydney och franska Lille de Elle är två av dom som varit extra hjälpsamma. Ovanstående två båtar plus ett par till ger sig också av idag, för att maximalt utnyttja det väderfönster  som öppnat sig, och vi lär nog mötas nere bland isen.

Vi kommer som vanligt att försöka uppdatera bloggen regelbundet via sattelittelefonen. Men ser ni inget en dag eller två: ingen fara på taket! Vi sitter säkert och här helt bergtagna av omgivningarna! 🙂

Vi har nyligen tagit den sista varma duschen för några veckor, Prefecturan (kustbevakningen) har varit ombord och godkänt vår säkerhetsutrustnig, den nyinköpta termosmuggen har just fått en dynema-hängstropp och vi har precis inmundigat en stabil pasta – dags att kapa förtöjningarna alltså!!

/First Mate

Kaptens tillägg och korrekturläsning: Kan vi inte bara dra nu då…!!! /Kapten

 

Videoavdelning

Just nu är vi i Ushuaia, Argentina. Den sista riktiga staden söderut på den här kontinenten. En bit över femtiotusen invånare, snabbt växande och ganska välmående. Här är det full fart på turistsäsongen och i fokus står självklart Antarktis och de chilenska fjordarna.

Vi har knutit fast oss vid ett par andra båtar i den lilla ”marinan” Afasyn. Här är vi minsta båt med marginal, övriga är mestadels charterbåtar som seglar med betalande besättningar. Antingen en runda till isen, runt Hornet eller till någon av de många glaciärerna. Ofta stora aluminiumbåtar med andra ord, mycket fransktalande och lagom luttrade seglare. En skön blandning. Här har vi stött på den stora Parati 2 (Klinks båt vi såg i Santos), här ligger Pelagic orginalet och den monstruösa Pelagic Austral, gamla racingbåten Spirit of Sidney och en del till. Det tog någon dag och sen blev vi alla ”kollegor” under en grill-kväll.

Kanske hade vi hoppats på lite turistande här nere som uppladdning inför fortsatt tur. Vad är väl bättre då än en rejäl mek-festival. Vår nya rorkult är snart på plats efter en hel del slöjdande. Backslaget har vi löst liksom kylningen på motorn. Under promenaderna har vi som vanligt fått se en del sköna avlägsna industriområden och härliga lunch-hak för riktiga arbetare.

Värre var det dock med våra nya fina motortassar som vi lät tillverka i Buenos Aires. Inte nog med att dom var dyra, dom var självklart i marin-kvalitet också. Det brukar ju innebära att man får fixa i ordning själv efter några veckor.

Det vore väl synd att påstå att vi jublade men beslutet togs ändå på fastande mage: dags att plocka ner inredningen, lejdare, koppla ur all el, tömma kylsystemet, backslag, motorlänspump och tja, allt annat som vi hoppades aldrig behöva göra igen. För att hissa upp motorn och byta 4 stycken brickor.

Vi återkommer när det händer något intressantare.

/Kapten

En bildspecial från seglingen ner från Puerto Deseado via Isla de los Estados till Ushuaia, Argentina

• Vad är kelp – Nemo svarar

• Ankrade i Puerto Hoppner med en öl

• Nemo goes Dr. Drövels

• Inseglingen till Hoppner var trång…

Till slut fick vi en lucka, inte en perfekt kanske men en vi kunde leva med. Efter ett antal nedladdningar av väderfiler över satellittelefonen och mail från Darle (tack!) så bestämde vi oss för att satsa på avgång när det ljusnade igår morse. Vi lämnade bojen i Puerto Parry och sluggade oss ut ur fjorden för motor. Sen satte vi fart rakt norrut för att komma bort från läkusten på Isla do los Estados. Det såg kanon ut, vi fick stömmen med oss och trots lite vågor i nosen gjorde vi helt OK fart. Men säg den lycka som varar. Plötsligt hör vi att avgaserna går torra, det brummar på ett speciellt sätt och vi inser att vi har problem. Igen.

Ingen fara dock, vi hissar massor av segel och lägger oss på en kurs nära vinden. Ut i Le Maire, eller Lemuren som vi döpt sundet till, kom vi och sedan gick det som tåget när vidarna vred lite och tidvattnet satte fart.

Framåt kvällningen hade vi mekat motor i ett antal timmar under gång. Vi börjar på hejjare på att kolla impellrar i 15 graders lutning och spola ur slangar i gropig sjö. Vi hittade inget och kanske var det bara en nojja som vanligt men vi har slutat chansa. Ett annat fel som vi tror är lite värre är att backslaget inte ”hugger” som det skall, något vi märkt under den sista veckan. Tråkigt då det är renoverat för en förmögenhet och sades hålla ”båtens livslängd ut”… Jaja, ett backslag till en 25 år gammal Volvo hittar vi säkert i den lilla staden vid världens ände. Annars får väl Gunnar ut och flyga igen…

Framåt kvällningen var vinden bitvis stark och vi gjorde fart mot målet trots trilskandes ström och tidvatten. Vi bar så mycket segel vi bara kunde, vinden växlade i styrka och riktning hela tiden och det var bättre att kränga över ordentligt än att stanna upp i små stunder av vindstilla. Nackdelen med denna typ av segling är att påfrestningarna ibland blir stora och autopiloten inte får stå för styrningen. Handstyra med andra ord. I Fladen-ställ. med ”Deadliest catch-handskarna”. I regn. I mörker. Kapten drog igång stereolurarna och drömde sig tillbaka till Nordsjön för två år sedan. Härligt med lite actionsegling igen!

Säg den lycka som varar (vi har ju Murphy som tredje besättningsman ombord…). En knäck hördes plötsligt från rorkulten och jodå, det vi alltid funderat på hände. Den riktigt grova ekstocken till styrpinne knakade av. Perfekt. Nu fick vi äntligen chans att sätta våra planer på ett nödroder i verket. Ett litet rådslag senare enades vi om att utvägen att segla rakt söderut på läns och runda Kap Horn i ett svep fick strykas. Vi skulle nog kunna ta oss en bit in i Beagle Kanalen om bara vinden hjälpte till.

Under natten dog vinden (märkligt hur det alltid skall jävlas när Kapten tar över nattpasset, jag är ju kass på det där med fin-trimmning och plocka höjd, reva var 5 minut och bära mig åt)

Vi chansade och startade motorn. Gick som en klocka, kylvatten i mängder, backslaget växlade som det skulle. Hmmmm. Som vanligt bara någon som vill att vi inte skall slappna av för mycket…

Nu är det lunchtid här. Vi tuffar fram mitt i kanalen (bred fjord) i strålande solsken, spegelblank fjord och berg med snöfläckar på till höger och vänster. Misstänkt likt Lofoten i Norge. Om babord ligger Chile, om styrbord har vi fortfarande Argentina. Varje timme blir vi uppropade av någon sysslolös nisse med en VHF radio som sitter och har tråkigt på utkikspost uppe på fjällsidorna. Ständigt samma info som skall skyfflas runt: Vad heter båten, hur många är vi ombord, vart skall vi. Lite avbrott i kaffedrickandet i solen blir det dock.

Sött och salt. I kväll kommer vi nog fram till ”Staden vid världens ände”. Men vi ropar inte hej än.

Hej hej!

/Kapten